Idag känner jag för att skriva av mig lite.. Jag känner även att det var länge sen jag skrev av mig, därav har jag inte heller fått ur mig mina tankar som jag fick innan då man skrev oftare än såhär..
.
Mna tankar går till livet. Livet är kort, livet är det man själv gör med det, livet är värt all tid som finns då livet är det enda som står mellan födslen och döden. Tänk på detta när du står mellan valet att göra något fint av det, något värt att minnas, istället för att göra något utav hämd, utav ilska. Tänk på att det du gör just nu kanske du inte ens får chansen att ångra, chansen att göra på något annat sätt..
varfrö gör vi människor på olika sätt i vissa situationer, varför gör vi oftast saker som hämd istället för saker ur förståelse? Vad är det som driver oss att alltid tänka själviskt istället för att tänka på varandra ur ett större perspektiv? VARFöR måste det vara gagn för sig själv istället för att vi tänker utanför vår egna bekväma zon??
Jag själv är inte den bästa på att göra detta, men jag brukar ofta tänka på det. Vad är det som driver oss till att göra tvärtemot det vi egentligen vill och tycker? Är det rädsla för att visa känslor, rädsla för att visa omtanker för andra männsikor?
Jag älskar mycket människor i min närhet, människort jag känt länge, männiiskor jag känt kortare tid. Jag berättar aldrig för dom att jag ser upp till dom, att jag ser dom som en förebild för kommande generationer. Samtidigt borde dom få veta det och få känna att dom verkligen är viktiga för framtiden för mänsligheten.
En av dessa är min fru.
Hon är en av de mest osjälviska personer jag vet, hon ställer upp i vått och torrt för alla människor, hon är den som får mig att vara stolt över mänskligheten. Men låter jag henne veta att jag tycker så? Nej.. Jag har inte ens i närheten berättat för henne hur underbara hon egentligen är. Varför? Jag tror tyvärr att hon inte ens hade trott mig om så hennes liv hade varit på spel. Det är för henne så normalt att säkert inte ens tycker att hon gör något bra..
.
Jag älskar min fru. Marilene är för mig och mina barn ovärderlig.
Igår fick jag tankarna på endröm jag hade för ett tag sedan. Jag hade en väldigt lång dröm som var vldigt verkli g. Jag drömde om Michelc.
Drömmen var så lång och så in tensiv att den kändes otrolg verklig. Jag drömde om kvällar vi såg OS långt in på natten, jag drömde om att vi var ute på stan och festade, jag drömde om gånger vi varit förbannade på varandra. Sen vaknade jag.. Jag vaknade med tanken på att Michel fortfarande var i livet och för ett ögonblick visst jag inte vilket som var dröm, om Michel var vid liv och jag de drömt om hans fall eller om han verkligen fanns. Jag älskar min bror. Tyvärr gör den kärlek jag kännerför hnom, den bror jag förlorat, att jag tar snabbt avstånd från de jag älskar just på grund av rädsla för att förlora även dom.
De
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar